Slide 1
Slide 2
Slide 3
Slide 4
Slide 5
Slide 6
Slide 7
Slide 8
Slide 9
Slide 10
Slide 11
Slide 12

Residuum – something remaining

In the suite Residuum – something remaining I have painted the remainings of a beetle. It is the beetle shell, the skeleton, that is left to emerge with the cycle of nature that fascinate me. I have tried to enlarge a part of nature that normally never catches our eye.

Fragmented and oxidated sheet metals mixed with oil, with the purpose to give the material an extra dimension that also tell us about the impermanence and losses of life.
Gliding transitiones and subtle changes move between figurative and abstract.

 

Genesis is about the people’s interventions in what we call the beauty of nature. Today, more than often, they find and break the boundaries of the possibilities of gene technology. This is frightening. Beauty has evolved into something that we no longer find possible to determine if it is natural or unnatural.

The black-and-white pigment print from the Distorsion series, depicts dried Agave leaf with sharp claws.

We continue to destroy our climate through increased CO2 emissions. We eradicate insects and other hardly visible creatures, that make our lives possible.

We talk a lot about living in an anthroposcene age, a world shaped by humans. But the naturalist and environmentalist, E.O. Wilson, has suggested another name, eremocine, the age of loneliness. The loss of pollinating insects has drastically increased in recent years and now we notice the loss. A reduction we cannot see with the naked eye.

In the poem Gläntan, the Swedish poet Tomas Tranströmer describes the beetle as a poetic revelation, lying on the earth with a shining shield, illuminated by the sun. Tranströmer himself was an avid collector of beetles and he was engaged in capturing the significance of the beetle as the subject of universal depictions of man’s bond with nature.

I wonder if future expeditions in nature will be just as fascinating for coming generations?

Swedish

I serien Residuum – something remaining målar jag insektens kvarlatenskap. Det är skalbaggens överblivna skal, skelettet, som ligger kvar efter att innehållet återgått till naturens kretslopp, som fascinerar mig.

Jag försöker förstora upp en del av naturen som normalt annars inte fångar vår uppmärksamhet. I dikten Gläntan beskriver poeten Tomas Tranströmer skalbaggen som en poetisk uppenbarelse som ligger på jorden med glänsande sköld och blir upplyst av solen. Tranströmer var själv en ivrig skalbaggssamlare och fångade i sin poesi essensen av skalbaggen och andra naturföreteelser för universella skildringar av människans band med naturen.

Serien är en slags modern “Momento mori” som berättar om livets förgänglighet. Fragmenterad och oxiderad bladmetall blandar sig med olja för att ge materialet en extra dimension som berättar om livets förgänglighet och förlust. Det är glidande övergångar och subtila växlingar som rör sig mellan figuration och abstraktion.

Vi talar mycket om att leva i en antroposcen tidsålder, en värld som är formad av människor. Men naturalisten och miljökämpen E.O. Wilson har föreslagit ett annat namn, Eremocine, ensamhetens tidsålder. Förlusten av växt – och djurarter har drastiskt ökat de senaste åren och nu märker vi förlusten. En minskning vi inte kan se med blotta ögat. Vi utrotar insekter och andra, för det mesta osynliga, väsen som gör våra liv möjliga. Vi fortsätter ödelägga vårt klimat genom ökade CO₂-utsläpp.

Jag undrar om framtidens expeditioner i naturen kommer att vara lika fascinerande för de kommande generationerna ?

I serien maler jeg insektens efterladenskaber og forstørrer en del af naturen som normalt ikke fanger vores opmærksomhed. Det er billens skal, skellettet som ligger tilbage efter at indholdet er overgået til naturens kredsløb, som fascinerer mig.

Vi taler meget om at leve i den antropocene tidsalder, en verden som er formet af mennesker, men E.O. Wilson, naturalisten og miljøkæmperen har foreslået et andet navn: Eremocinen, ensomhedens alder.

Tabet af vækster og dyrearter har øget drastisk de senere år og nu mærker vi forandringen, som en formindskelse, vi ikke ser med det blotte øje. Vi udrydder insekter og andre for det meste ubemærkede væsener, der gør vores liv mulige. Vi bare fortsætter med at ødelægge vores klima gennem øgede CO2-udslip.

Mon barndommens ekspeditioner i naturen vil rumme den samme fascination for de nyere generationer?

Facebook
Facebook
Twitter
Instagram
Pinterest
LINKEDIN
SOCIALICON